Det var sommaren 1993 och vi - Måns, Nicke och jag - bestämde oss för att sticka från Varberg. Nicke hade The Blue Lightning - en gammal blå Fiat som passade utmärkt. Vi var tjugo år gamla med vidöppna ögon och kände att vägen kallade oss. Vi kunde gå på bolaget och vi rökte cigaretter. Vi var officiellt vuxna och på väg till Gotland.



Vi hade såklart läst både ‘On the Road’ och ‘Jack’, så vi visste hur en sån här road trip gick till. Måns och Nicke pluggade på Lund’s Universitet, jag gick på Chalmers.



Vi åt mest nudlar, sov ibland under bar himmel och drack Vino Tinto varje dag och natt. Vi gick på Visfestivalen i Västervik. Vi hyrde cyklar på Gotland. Vi såg Lundell i toppform i Visby och jag blev kär i hans körsångerska Ebba. Sen köpte jag t-shirten och fick den signerad av Uffe själv. Den tog jag inte av på resten av resan.



I bilstereon gick Leonard Cohen’s ‘So Long Marianne’ och Neil Young’s ‘Ragged Glory’. Och Lundell’s ‘Ute på vägen igen’, såklart. Vi blev solbrända och träffade flickor. En av oss fick till och med ihop det med en gymnast som hade vunnit SM-guld vilket resulterade i två mycket avundsjuka vänner. En natt satt vi uppe och storgrät över våra dåliga relationer till våra respektive pappor.



Jag fotade sporadiskt med en gammal Konica AutoReflex T laddad med handspolade rullar Tri-X som sen framkallades i Chalmers mörkrum. Jag gjorde några kontaktkartor och sen var det inte mer med det. År 2010 bestämde jag mig för att scanna bilderna och se om de var något att ha. Dikterna i boken är skrivna 1993-94.



Måns jobbar idag som läkare i Varberg, Nicke jobbar som lärare i Stockholm och själv är jag nyhetsfotograf på en tidning i London.



Magnus Andersson, November 2010, London